Modellinfo DEL 1.
Okej för det första så vill jag göra klart för mig att jag med dessa inlägg inte försöker visa att " jag kan allt " och jag vill inte att ni ska få uppfattningen om att jag ska verka stöddigt utan detta är min syn på det hela och vad Modellyrket betyder för mig.
Jag har velat bli modell sedan jag var liten. Jag minns att allt började med att jag ville bli sminkös. När jag var kanske 11 år så komemr jag ihåg hur jag kollade på de äldre på skolan hur de sminkade sig och att jag ville lära mig det. Jag vet exakt idag hur min klasskompis storasyster kajsa ( som jag bara ibland mötte i korridoren) sminkade sig, hur hon formade sina ögon och hur jag ville förändra det. När man är 11 så är man liten så när väl sminket trädde in i våra världar ett tag senare så såg man ju hemsk ut med den blåa ögonskuggan och när en kompis pappa till mig tyket påpekade att jag såg ut att ha fixat två blåtiror så blev jag väldigt ledsen och tänkte EN DAG Jennifer! Någon dag i framtiden så ska jag bli bäst på att sminka ! Något som jag också brann för när jag kollade sminkningar i tidningar var modellerna. tänk att få sitta där och bli sminkad och sedan bli fotograferad och gå modevisning.. Det var en helt annan magiskvärld för mig som jag ville träda in i. Jag fortsatte som jag höll på och kommer ihåg hur mina kompisar ville att jag skulle sminka dem eller göra inbakade flätor på gympan. När jag gick på besök hos skolsköteskan och hon såg på en sådan slags kurva hur lång jag skulle bli så sa hon att jag kunde bli allt mellan 1.59 - 1.67 m lång. Det är väldigt stor skillnad mellan den längden men jag visste mycket väl vid det laget att 1.67 skulle absolut inte vara tillräckligt för mig att kunna bli modell. Jag var helt förtvivlad och vet att jag gick till mamma och sa att jag ville operera mina knän så att jag blev längre eller att hon skulle tillåta mig äta växtpiller. Min moster varnade mig för att man kunde gå upp i vikt på alla möjliga stället och tidigare utväxlas om man började med växtpiller så det alternativet försvann...
jag kände ändå i hjärtat att även om det skulle komma saker ivägen för min modelldröm så skulle jag satsa så hårt jag bara kunde för att få göra det jag älskar.
När jag var 15 år så kom tillfället för mig att gå en modevisning i Ängelholm. Jag skulle gå min första modevisning för ca 500 personer och jag höll på att dö av förväntan. Jag förberedde mig psykiskt så stort som att det var dagen då jag skulle gifta mig som väntade. Jag var i ängelholm flera gånger under en månad och fick mitt hår färgat, klippt och provade ut kläder från MQ. Dagarna innan var jag sååå förväntans full och blev olyckligtvis sjuk. Antingen att jag blev sjuk på vanligt sätt eller att detta var en så stor dröm för mig att jag gjorde mig själv sjuk. Jag låg iallfall med 40 grader feber och mådde fruktansvärt dåligt dagarna innan den stora dagen. jag grät av förtvivlan för att jag inte skulle kunna gå modevisningen men ändå så visste jag att man skulle få döda mig för att jag inte skulle gå.
Dagen då min första modevisning satte igång så vaknade jag med 39 graders feber men klädde ändå på mig och väntade på min skjuss till ängelholm. mamma var inte helt glad men förstod att hon inte hade någon talan längre.
Dagen var så sjukt rolig och jag kommer aldrig att glömma den. vad som gör ont i mig är att kolla hur smal jag var. helt sinnes att jag inte såg det själv. kolla vad hemska mina ben ser ut.
Dagen och kvällen var iallfall minnesvärd och med min 40graders feber så fick man bättra på sminket hela tiden eftersom jag svettades och darrade som jag vet inte vad.
Minuterna innan när alla modellerna stog uppradade bakom scenen så kommer frisörerna och säger att stället är proppfullt. Folk sitter i trapporna och längst väggarna och att det inte går att få in mer folk. Sen börjar musiken, man kliver ut på podiet och blixtar och jubel hörs. Då visste jag helhjärtat att det är detta jag älskar mest att göra i hela världen.
15 år
